Till minne av Mäster

På tidigt 1970:tal så fick Leif "Målle" Larsson möjlighet att arbeta tillsammans med en kakelugnsmakare vid namn Manfred Granqvist i Eskilstuna. Manfred skulle snart trappa ner och såg Leif som en god ersättare och förvaltare av den kunskap och skicklighet som han förlänat honom. Leif Larsson föddes 10 sept 1944 och var i sina bästa år när ytterliggare en yngling visade sitt intresse för kakelugnsmakeriet. Så 1982 i mars/april så bar det iväg, en flat kakelugn av hantverkstyp skulle sättas upp hos amanuensen Carl Braunerhielm. Vilket äventyr, det var så spännande för en yngling att kliva in i ett hantverk som hade aningar från 1600:talet. Ett vackert minne som jag har av min Mäster Leif är när han stod på bockarna och väntade på lerbruket, brevid sig så har han kaffekoppen, nu tar vi oss en tår sade han till mig, jag trodde han menade kaffet, men icke så. Han sänkte sin kopp i rullen där han hade vatten och svampen, vattnet var brunt av leran, han tog en halv kopp och drack upp den. Vilken syn det var, så varje gång jag doppar mina händer i min rulle med vatten så minns jag min Mäster och alla de fina minnen vi fick tillsammans. Tyvärr så gick min Mäster bort hastigt den 20:e maj 1988. Varje gång en kakelugn skall plockas ner och sättas upp så kommer minnen tillbaka, jag minns honom som en rejäl människa och önskar vara sådan mot mina medmänniskor. Han såg en yngling som brann för yrket och lät honom få möjligheten att utvecklas och få utrymme att bygga upp en kundkrets, vem idag kan säga att vi har gjort något liknande? Det arv min Mäster lämnade mig väntar på att gå vidare, det är snart min tid att lämna över förvaltarskapet åt yngre krafter.Något som jag kommit att uppskatta och värdera högst är att han lärde mig konsten att sätta kakelugnar utan kramlor och hur man läser kakelugnen invändigt, hur man gör innerarbetet så ugnen hålls ihop utan kramlor, detta har visat sig att denna konst är det få i Sverige som utövar, vilken skatt att förvalta. Jag vet att Mäster hade någon föreställning om livet efter detta, kanske han föreställde sig att någon gång i framtiden kunna möta våra förebilder som de stora hantverksmästarna, deras storhet kan man fortfarande se Riket utöver av vad de åstadkom på 1700:talet. Kanske när vi blivit lärda av sådana män, kan vi kalla oss verkliga kakelugnsmakare.