Allt började runt 1979-1980.
Hur blir man en kakelugnsmakare? Undrade jag vid stunder då jag träffade mina bekanta som arbetade på Eskilstuna kulturförvaltning. De plockade ner kakelugnar för stadens räkning, allt magasinerades i en lada utanför Eskilstuna. Så genom att höra dem berätta om kakelugnar fängslade mig oerhört, det var som en nerv hade träffats och allt kom i rullning. Jag läste allt vad jag kunde komma över inom kakelugnar och var en flitig gäst på kulturförvaltningen, jag visste allt snart om alla hus i innerstaden och besökte gärna hus och bad att få komma in och fotografera kakelugnar.

Under sista året i gymnasiet så blev vi anmodade att göra ett sista val av ett yrkesområde, vi skulle både göra en avhandling och en praktik, därefter skulle vi lämna in detta för att slutligen få vår examen. Jag såg min chans att verkligen göra något som jag verkligen ville själv göra, jag var inte en mönsterstudent, man gjorde det nödvändiga men inget mer, och proven, en plåga att ta sig igenom. Men detta var annorlunda, jag brann verkligen för saken, t o m  min klassföreståndare Rune Nilsson var förvånad att den här yngligen plötsligt var intresserad av att göra något vettigt.

Nu var jag god vän med en kulturkämpe, Carl Braunerhielm i Eskilstuna, när han hörde min belägenhet så blev han så uppspelt. Inom kort hörde han av sig och berättade att han skall sätta upp en kakelugn hemma hos sig genom kakelugnsmakaren Leif Larsson. Kakelugnsmakaren och jag träffades och det föll sig så att vi blev goda vänner snabbt.

Allt detta skedde 1982 och efter skolan så följde jag med utan betalning, för Mästers företag där han var anställd kunde inte ge mig någon lön. Tack till alla kunder som då gav ett litet lönebidrag så att man hade bensin och fickpengar. Efter lumpen så fortsatte vi ett tag till, och en dag sade Mäster att nu var det dags att göra något själv. Lärlingarbetet skulle bli hos en Fransman som var gift med en svenska, de hade ett hus i Kvicksund bredvid Stensjö gård, där skulle jag mura om skorstenarna och sätta om kakelugnen, man ville så gärna göra allt så rätt och bra, mäster kom ut och assisterade, till slut så blev allt klart. Fransmannen var komisk, han rustade huset och glömde bort att hustrun var huvudet högre än honom, så när han gjöt ett golv i vardagsrummet så gjorde han det efter sin egen längd. Det blev hans eget rum, nu har andra köpt huset sedan länge och gjort om allt. Det var första kakelugnen och så har det fortsatt i 35 år nu(bara man får vara frisk), många har man träffat och blivit god vän med.
När man idag arbetar ute på byggen och hemma hos privatpersoner så saknar man dessa orginal som förr fanns. I varje yrkesgrupp så fanns åtminstone någon som utmärkte sig på ett uppmuntrande sätt, jag menar att det var inget negativt utan mera en inspirerande karaktär dessa hade. Jag hade önskat träffa min mästers mäster Manfred Granqvist. Jag fick många verktyg av min mäster, och några av dessa härörde från 1700:talet, det var några kakelknivar stämplade och väl användna. Det hade varit mycket intressant att fått höra hur livet och arbetet var på tidigt 1900:tal. Jag förstår hur lyckligt lottad jag varit som fått gå lärling och uppleva den biten. När man satt i arbetsbodarna och åt mat med de andra byggnadsarbetarna så var det många som var skeptiska om man verkligen kunde något, de tyckte att en 22åring kan väl inget om kakelugnar, men de fick besked, det var extra roligt när mäster kom på besök, då stod bredvid mig och höll om mig över axeln och sade till byggubbarna att " det är jag som har lärt honom detta". Det tog sin tid att vinna byggubbarnas respekt, jag var stationerad över 5 år på Köpmangatan i Eskilstuna och arbetade från hus till hus under den stora kulturrenoveringen av alla äldre hus.

Något som ni unga idag kan ta till hjärtat är att lyssna till de äldre, jag tog alla tillfällen i akt när jag hade möjligheten att träffa en erfaren yrkesman som var pensionerad att ställa frågor. Det kunde vara en snickare, målare, murare, ja allt var av intresse. Jag ville veta hur de gjorde spritpusten förr, vad är ädelputs? Hur gjorde man stucklister? Hur ådrade man dörrar? Jag förstod att om man inget frågar så får man inget veta. Att vara ung var inte lätt, det skall inte vara lätt heller, allt är en fostran av ens karaktär, frågan är om man är villig att formas till det bättre?

Tyvärr så fanns det vissa som hyste avund och det hördes på deras ton att " du kan väl inget, du är ju bara ett barn". Jag lät mig inte nedslås av deras hån och löje, tvärtom så tryckte jag upp firmajackor där det stod på ryggen" Eskilstuna kakelugnsmakeri- Sveriges gladaste kakelugnsmakare". Gissa om detta fick reaktioner, när dessa surgubbar såg texten så gnällde de och sade," vad har du att vara glad över?". Jag svarade lite glad i rösten," jo, för att kulorna bara rullar in, snart behöver jag inte lyfta ett finger längre". Jag ville ge den svenska avundsjukan en knäpp på näsan, men mognade med tiden och insåg att detta var bara barnsligt. Jackorna åkte in i garderoben, men flera år senare så gav jag en jacka åt en vän så han kunde använda den hemma på gården, hans kommentar fick mig att skratta, han sade, " du, den här jackan törs man inte visa sig med på stan, då åker man väl på en propp fort nog".
Vilka härliga arbetsdagar man hade när man var ung, det var inte ovanligt att hitta mig sent kl 23 i något rum i något hus på Köpmangatan i Eskilstuna, där satt jag och begrundade dagens arbete och planerade morgondagen. Efter två år på Köpmangatan kom en dag en gammal kompis upp och hälsade på, jag blev väldigt förvånad, han hette Marko. Han sade till mig, " hördu kompis, vi har inte sett dig på två år och saknar dig, du behöver inte arbeta ihjäl dig utan försök ha balans om du skall hålla ut, du behöver lite nöje också, kom och träffa gänget". Jag hade helt glömt bort att vara mänsklig, och mycket riktigt så tog detta ut sin rätt, jag blev väldigt dålig och gravt arbetsskadad i händerna. Jag fick något som kallas kroniskt senskideinflammation. Alla fingrar på högerhanden svullnade och blev stora som frukostkorvar och helt stela. Min arbetsdag började med att bära upp material, sedan att tejpa fast murarhammaren i handen med tejp och hugga de tegel jag behövde under dagen, livet var verkligen inte något vidare, och sjukskriven, det kan ni glömma med 60 karensdagar. Till slut så blev en god vän till mig så uppbragt att han körde mig till lasarettet och tvingade mig att boka en läkare, jag träffade en ortoped som skällde ut mig för att ha gått så länge med skadan, jag opererades efter två veckor, hade över 40 styng i höger handen, en blodcysta hade också bildats, stor som en pingisboll, jag har efter detta gått igenom ytterliggare 3 ingrepp i händerna. Om jag inte varierar arbetet så kommer symptom och känningar tillbaka, så jag har varit nödgad att lära mig mycket annat på vägen, bygga hus, göra våtutrymmen, dra vvs, plåtslageri, timmerhusbyggnation, stuckatur, grundarbeten med mera. Och mer planer är på gång, en egen masugn, en brännugn, ett mässingsmedja, ja, vi får se hur krafterna räcker till? Det här har varit en liten introduktion över mitt yrkesval och hur det började. det jag presenterar på hemsidan är lite djupare kunskap om kakelugnsmakeriet men ingalunda något uppslagsverk för kakelugnsmakeriet. Det viktigaste jag slår fast är att kakelugnsmakeriet bör läras ut enligt den gamla traditionella sedvänjan, man kan hålla med eller vara av en annan åsikt, men jag fortsätter att kämpa för att vi inför den gamla utbildningsmodellen och prov för lärlingar,gesäller och mästare. Det är inte rättvist att vissa skall kämpa till sig en utbildning genom lärlingsskap och lärlingsprov, samt genom tid och arbete förtjäna sin kakelugnsmakaretitel medan andra går en ynka kurs och plötsligt tror sig vara färdigutbildade och skall vara fullt betalda redan från start. Men rättvisan är ändå förunderlig, med tiden så hinner okunskapens monster ifatt dem och reklammationer tvingar dem att fly fältet. Jag har stor respekt för dem som väljer lärlingsvägen och är villiga att ta den långa vägen som leder till ett kvalificerat yrkesbevis. Dessa personer kan räkna med hjälp från min sida, min mäster var inte rädd att bli utan arbete bara för han lät mig få ökad andel på marknaden, han var generös och förstod hur viktigt detta var för att kunna lyckas. Hoppas jag kan få visa samma ädla handlande min mäster visade, då kan jag betrakta mig som hans sanna lärling. Jag är en traditionalist och hoppas bli hågkommen som en sådan. Hade man fått välja ett århundrade att leva i så kan ni nog ana vilket.Tack för ordet.